Ett turbulent år har det varit. Bråk, hot, tårar och oro blev snabbt vardagsmat men vi kämpade på. Han försökte också till och från. Vi tappade varandra någonstans på vägen. När han klev över den där tröskeln som i min perfekta värld aldrig någonsin ens funnits i tankarna att vi skulle närma oss. Många samtal senare med socialtjänsten och behandlarna på mini-maria trodde vi att allt var lugnt. Till februari. Då åkte han fast, 15 år fyllda, vilket också innebär att han är straffmyndig. Nu är han dömd för ringa narkotikabrott och har fått straffvarning med ungdomskontrakt. Det blev som jag önskade (ni hittar det finstilta i andra inlägg i samma kategori). Vi flyttade. Långt bort.
Han går nu en gång i veckan och samtalar på mini-maria och jag är med på läkarbesök och föräldrasamtal, allt annat sköter han själv. Han har blockerat det dåliga sällskapet. Han sa upp kontakten med många. Och nu har han har pissat rent sen vi kom dit vilket betyder att han gör allt han säger. Det känns bra i magen. Han är hemma mer. Lugnare. Vi kanske även börjar bygga upp allt vi tappat sakta men säkert.
Det sista året har verkligen varit jobbigt! Det har varit långt mer än jobbigt. Jag har haft lust att ta livet av honom, kasta ut honom, slå honom och säga upp föräldraskapet för honom mer än en gång, jag har gråtit, skrikit, hotat och yttrat ord ingen någonsin borde ta i sin mun till min son, om min son. Jag tänker inte försöka utstråla nån superkraft jag inte besitter. Vill inte få allt att se bättre ut än det är. Jag vill bara vara ärlig. Det har varit ett rent helvete och jag har tagit slut.
Men... idag kom betygen. EFTER ALLT DETTA KÄMPANDE, KRIGANDE, TJATANDE SÅ LYCKADES HAN!! Han klarade det! Han gick från att knappt ha ett betyg till godkänt i allt och till och med ett A och 2 C på 2 månader!!! 2 MÅNADER! Jag är så stolt! Han har verkligen gjort det!
